I ca en kvart sov jag.

Om jag nu ska kalla det sova.

Jag skrek medvetet för att kunna vakna.

På nåt sett komist att det är ännu en dröm som får mig att knappa in skit på en skit blogg jag desutom glömt.

Kanske var det blogg jävelns sett att kräva sin rätt till existens.

Stängde av tvn för ca två timmar sen för att somna stenhårt.

Det borde vart busenkelt jag har ju fan två dagars baksmälla.

Det funka skit dåligt.

Tankarna lät alldeles för högt.

Som om dom inte ens var mina, mer som om nån ska snacka mig till sömns med hyfsat meningslöst svamel.

Jag slängs in i en dröm innan jag hunnit somna ordentligt.

Jag befinner mig i en ganska avklädd lägenhet. När jag kommer in i dunkla vardagsrummet sitter Ebba och Andreas i varsin soffa.

Jag har inte sett Andreas på över två år.

Stämingen är inte så jävla bra.

På bordet ligger det en påse med lite piller.

Vet inte vad det är för skit.

-Du vet att jag inte röker längre, men knarka ska vi fan kunna göra endå! säger Andreas nästan som en alvarlig order.

Jag hamnar i nån soffa och sen är det kört.

Det känns som elaka sågar i hjärnan,tilltäppt käft och kramper längst rygraden.Jag är rädd och det gör ont!Det här är inte kul!

Med lite anstränging får jag ut ett instänkt skrik och lyckas vakna.

Nu ska jag gå upp om två och en halv timme och har helt lagt ner hoppet om att kunna somna om denna natt/morgon.

Hasch jag saknar dig.